Moyachan

Så har det varit en långt uppehåll i min blogg märkte jag. Har mest jobbat, försökt njuta av solen. Har umgåts mycket med vänner och familj och det har blivit en hel del bad i sommar. Förra sommaren badade jag nästan ingenting och i år har jag badat som en galning. För tillfället bor jag hemma hos mamma och pappa och det har jag snart gjort en månad. Sommar är hos mamma och pappa. Sommarstugan stod här innan mina föräldrar beslöt sig för att bygga hus, och så länge jag kan minnas har jag tillbringat sommaren på denna ö, det skulle kännas konstigt om jag inte tillbringade den varma delen av året här. 

 

Jag har läst en hel del skönlittelatur också. Man borde passa på innan allvaret med universitet börjar igen. Egentligen, varför är det ett uttryck? Som om livet man lever utanför studier och arbete inte är lika allvarligt som de timmar man tillbringar bland en mängd människor man kanske inte gillar och stress? Det uttrycket motsäger sig rätt mycket när man i nästa stund pratar om "Det är bara jobbet, livet går före", om något hemskt händer. Det är vad jag kallar en paradox. Så är inte arbetet eller studier ens liv? är det verkligen ca 14 timmar ber dygn vi inte lever våra liv? utan det är bara tio timmar per dygn vi lever? Men om vi kommer hem från jobbet är man oftast så slut så man orkar inte göra något av sitt "liv" man sitter vid datorn eller TV:n. Kan det kallas liv? Eller är det var man kallar, "innan allvaret?". Nu ska jag sluta skriva existentillet för denna gång, men för tillfället kan jag inte sluta tänka existentiella tankar.

 

Jag läste precis ut "För eller senare exploderar jag" av John Green. Jag tror alla vet vad den i grund och botten handlar om. Jag velade länge om jag skulle läsa den, om jag skulle orka ta mig engom den när jag vet hur tung och sorglig den är. Jag ångrar mig inte, men det var länge sedan en bok påverkade mig såhär. Det enda jag kan säga om den är att man ska ta vara på livet, och leva sitt liv idag.

 

 

 

Ett klipp från skecon, men det ska sätta mig och redigera vloggar också! 

Men håll er till godo med detta så länge!

 

 

Det var så roligt att vara på skecon, kan knappt beskriva det i ord. Nu när jag är hemma igen har jag en klassisk efterkonvent depp, vill tillbaka, och peppar till nästa! för det är en härlig känsla när en mängd töntiga små animenördar samlas tillsammans och, ja töntar sig! Fredagen var invigning, jag och Lee köpte lite merch från olika animer som vi gillar och köpte godis och Ramune. Vi spelade dataspel, pratade en massa, lyssnade på Jackocalypse lilla pratstund om pepp, testade kinesiskt te, hoppade hoppborg, blåste såpbubblor som alla blev löjligt glada över och mitt i natten hade de rave, och det var första gången jag vågade töntdansa inför okända människor. Men när det var en mängd blinkade lampor, glowsticks och rök kändes det mer okej, och det var grymt kul! 

På lördagen cosplayade vi, och det kunde endast göras för att Paula var så snäll och körde upp Lees peruk som dumt nog anlände i deras brevlåda på Fredagen. Så vi cosplayade, gick runt och köpte lite mer saker, pratade med Jackocalypse som berömde våra cosplays och vi fotade och pratade lite grann. Det var så kul, det kändes verkligen som uttrycket "Senpai noticed me". Nog för att vi enbart Cosplayade för kul, så var det väldigt ku och bekäftande att han hade lagt märket till oss, faktikst innan vi gick och pratade med honom. På kvällen var det NORDENS första VOCALOID konsert, det var jättesött och gulligt, sedan var det godisregn och mer rave  och MAAHH ALLT VAR SÅ KUL jag kan inte beskriva det, det kommer upp videos, helt klart!
Tills dess blir det en fotobomv!